Låt det vara en otrolig sak att vara du. Ge dig själv den gåvan. Gåvan att genuint uppskatta och känna tacksamhet för vem du är. Inte genom att intala dig själv att du är tacksam, utan att faktiskt leva ett liv som gör ditt hjärta lyckligt. När vi vandrar den väg vi är födda att vandra finns det inget tvivel i hjärtat om att vi är på rätt spår. När vi vandrar vår väg behöver vi inte påminna oss om att vara lyckliga. Att vara tacksamma. Det är ett ofrånkomligt blomstrande av fröt vi sått genom att vara vilka vi verkligen är.
Vår väg vet vi endast själva. Snedsteget sker när vi litar mer på någon annans idéer om vart vi skall gå än på vår egen inre kompass. Men ingen villoväg leder så pass långt bort från din sanna väg för att du inte skall hitta tillbaka. Ingen har vandrat någon annans väg för länge att inte kunna återvända till sin egen. Allt vi behöver göra är att minnas hur vi lyssnar till vår inre vägvisare.
Hur långt bort vi än tror att vår sanna väg kan ligga oss, så finns det inte en villoväg i världen som leder mer än några steg bort. Vi har alltid, verkligen alltid, valet att återvända till vår sanna väg. Och hur långt bort det än känns som att den ligger, hur vilse i skogen vi än må känna oss, så är det inte mer än ett buskage som skymmer din sikt.
Detta är en uppmuntran till mod.
Om du är nöjd med vägen du vandrar, good job! Grymt jobbat! Fortsätt framåt och fortsätt att le mot himlen. Om inte, vill jag att du ska veta att din väg ligger framför dig. Ditt hjärta lyser upp vägen för dig om du bara tänder lågan. Våga hoppas. Våga vandra framåt.
Livet är ingenting annat än vandringen efter vår inre kompass. Vårt hjärta. Vandringen är vägen. Destinationen är vandringen.
Ödmjukast, Erik Bergström