Inte ett sorgfritt hjärta, men ett hjärta som lyser inte bara på kärleken utan på sorgen likväl. Likt solen så sållar det inte vad det ska lysa på, utan lyser likväl på allt. Är det någonting jag lärt mig i livet så är det att ingenting är värt att stänga hjärtat för. Det finns ingenting viktigare än att låta hjärtat lysa vägen. Ingen annan väg leder någonstans.
Hur hårt ett hjärta än blivit så finns det alltid hopp, ja, mer än så. Att släppa en tung vikt görs med samma rörelse som att släppa en lätt. Att öppna handen duger lika bra för båda. Jag har skrivit det förut, men detta är värt att upprepa. Vägen tillbaka till ditt sanna jag är aldrig, oavsett vad, mer än några få steg i rätt riktning. Din sanna väg väntar på dig, troget, oavsett hur långt från det du än känner dig ha vandrat. Det är aldrig försent.
Ett obördat hjärta är början på allting meningsfullt och ingenting meningsfullt kan flöda ur någonting annat. När sist gav du ditt hjärta tillåtelse att känna sitt fulla spektrum? Sin smärta, likväl sin kärlek. När sist, utan att döma det, lät du ditt hjärta tala fritt? Jag kan endast tala för mig själv, men någonting jag vet säkert är att mitt eget hjärta inte kan slå för någonting annat än det den själv vill slå för. Det finns ingenting i världen jag kan göra för att böja det efter egen vilja. Det finns ingen förhandling. Hjärtat vet exakt vad det vill. Du kan inte ”bestämma” din egen väg. Endast bli god på att lyssna till den och därmed följa den. Alienera dig med vägen som redan lagts framför dig. Alternativet är ett hål inom dig du aldrig kan fylla. Livet är nu.
Ödmjukast, Erik Bergström